Show Pīnyīn

跳蚤和教授

有一位气球驾驶员,他很倒霉,他的气球爆了,这位驾驶员摔了出来,跌得粉身碎骨。他的儿子在出事前两分钟被他用降落伞送下,这是孩子的幸运。他没有受伤,他长大了,获得了成为一个气球驾驶员的丰富的知识,但是他没有气球,也无力买气球。

他得生活。于是他便学了耍戏法,他的技术很熟练,他能让肚子讲话;这叫做腹语术。他很年轻,很漂亮。当他留起小胡子,穿上讲究的衣服的时候,他很可能被人看成是伯爵的孩子。女士们觉得他很漂亮。是啊,甚至有一位小姐对他的美貌和技术入迷到这种程度,她竟自愿随着他到了别的城市,去了外国。在那些地方他自称是教授,称号不能再低了。

他一心一意要搞到一个气球,然后带着他的娇妻到天上去。不过,他们还没有足够的钱。

“会有的!”他说道。

“有就好了!”她说道。

“我们年轻!现在我已经是教授了。面包屑也是面包啊!”她诚心地帮助他。她坐在门前为他的表演卖票,这在冬天可是一件受冻的差事。她还在一个节目里给他当助手。他把自己的妻子装在一张桌子的抽屉里,一个很大的抽屉;她从那里爬进后面的抽屉,于是前面的抽屉里便看不见她了。这是一种障眼法。

可是有一天他把抽屉拉开的时候,她离开了他,不见了。她不在前抽屉里,也不在后抽屉里,整个屋子里都找不到她。再也听不到她的声音。那是她的戏法。她再也没有回来,她厌烦了。他也厌倦了,失去了兴趣,不笑,也不能开玩笑,于是再没有人来看节目了。他的收入很少,穿的也渐渐地变得很糟。到最后他只剩下一只大跳蚤,那是妻子留下来的,所以他很喜欢它。接着他给它穿上衣服,教它变戏法,教它举枪敬礼,教它放炮,不过是一尊小炮。

教授为跳蚤骄傲。它自己也很傲气,它学到了点东西,而且有了人的血液。它到过大城市,见过王子公主,赢得了他们的高度赞扬。报纸上和招贴上印过它。它知道自己很出名,能养活一个教授。是啊,养活整整一家人。

它很骄傲,又很有名,可是当它和教授乘车旅行的时候,它们坐的是四等座位;车跑起来,四等座位和头等座位一样快。他们有默契,他们永远不分离,永远不结婚。跳蚤当没有结过婚的单身汉,教授当鳏夫。都是一样。

“一个获得很大成功的地方,”教授说道:“不能再去第二次!”他很熟悉人情世故,这也是一种艺术。

最后,他游历过除去野人国以外的所有国家了。于是他想到野人国去。那里的人们把真正的基督教徒吃掉,这一点教授是知道的。可是他并不是一个真正的基督教徒,跳蚤又不是一个真正的人。所以他认为,他们应该去那里,好好地挣一笔钱。

他们乘汽轮,坐帆船。跳蚤作表演,因此他们不花分文便完成了旅行,到了野人国。

这里的统治者是一个小公主,她只有八岁,但是她统治着全国,她从父母手中得到了权力。她很任性,格外美貌和淘气。

跳蚤刚表演完举枪、致敬、放炮,她就迷上了它。她甚至说:“只嫁给它,别的谁也不嫁!”她真是爱得发疯了,其实没有爱以前她就疯狂起来了。

“可爱的小乖宝贝!”她的父亲说道,“得首先让它变成人!”

“别管我的事,老家伙!”她说道。一位小公主对自己的父亲这么讲话很不像话,不过她是个小疯子。

她把跳蚤放在自己的小手上。

“现在你是人了,跟我一起来统治吧!不过你得按我的话做。否则我便打死你,把教授吃掉。”

教授住在一间大厅里,墙是用甘蔗编的,可以走过去舐它,但是他不喜欢甜食。他睡的是吊床,躺在上面,有些像躺在一只气球里,那东西是他一直向往的,也是他念念不忘的。

跳蚤留在公主那边,坐在她的小手上,爬到她的娇嫩的脖子上。她揪下一根自己的头发,教授得用它拴住跳蚤的腿,这样,她把它系在自己的珊瑚耳坠上。

对公主来说,这是多么美好的时候,对跳蚤也是这样,她这么想着。但是教授不满意了。他是漂泊惯了的人,喜欢从这个城市到那个城市,喜欢读报纸上夸奖他有毅力、很聪明、把人类的行为都教给了一只跳蚤的文章。他日复一日地躺在吊床上,懒洋洋地吃着美食:新鲜的鸟蛋,象的眼睛,烤长颈鹿腿肉。吃人的人不能靠人肉为生,那只是一道美味的菜;“浓汁的小孩肩头肉,”公主的母亲说,“是最美味的菜。”教授厌烦了,很想离开这个野人国。可是他得带走跳蚤,那是他的珍宝,又是赖以生活的东西。怎么才能把它弄回来呢,这可不那么容易。

他绞尽了脑汁,最后说:“有办法了!”

“公主的父王,请赐我做些事吧!让我训练这个国家的居民学敬礼吧。这在世界上最大的国家里,叫做教养!”

“那你教我什么呢!”公主的父亲问道。

“我最拿手的戏法,”教授说道,“是放大炮。炮弹可以让整个世界都震动,让天上所有的美味鸟儿都被烤香了再落下来!这是炮弹轰的!”

“把你的大炮拿出来!”公主的父亲说道。

可是这个国家除了跳蚤带来的那尊以外,没有其他炮。而这尊炮太小了。

“我铸一座大的!”教授说道。“只需要准备材料就是了!我要精细的丝绸、针和钱、绳子和索子、灌气球用的神水——使气球鼓起来、变轻、升起来;气球给炮膛填炮弹。”

他要的东西都有了。

全国人都来看大炮。教授在没有把气球做好,充满气能上升之前,他没有喊他们。

跳蚤坐在公主的手上望着。气球的气充满了,鼓了起来。快控制不住了,它就是那么野。

“我得让它飞上天去,要让它冷却下来,“教授说道。于是他坐进了吊在气球下的篮子里。

“我单独一人没有办法驾驶它,我得有一位很有经验的同伴帮我。除了跳蚤外,这儿没有这样的人!”

“我不愿意!”公主说道,但是还是把跳蚤递给了教授,他把它放在自己的手上。

“把绳子和索子解了!”他说道:“气球要飞了!”他们以为他在说:“大炮①!”

于是气球越飞越高,穿过云层,离开了野人国。

小公主,她的父亲和母亲、全国人都站在那里等着。他们一直还在等待呢。如果你不相信,请到野人国去,那里的每个孩子都在谈论着跳蚤和教授;相信大炮冷却下来的时候,他们会回来的。但是他们没有回来。他们现在和我们一起在这个国家里。他们在他们的祖国,坐在火车里的头等座位上,不是四等座位。他们收入颇丰,有大气球。谁也没有问他们是怎么弄到气球的,以及气球是从哪里来的。他们,跳蚤和教授,都是有身份的,高贵的人了。

①在丹麦文中,气球和大炮谐音。

tiàozao hé jiàoshòu

yǒu yīwèi qìqiú jiàshǐyuán , tā hěn dǎoméi , tā de qìqiú bào le , zhèwèi jiàshǐyuán shuāi le chūlái , diēdé fěnshēnsuìgǔ 。 tā de érzi zài chū shìqián liǎngfēnzhōng bèi tā yòng jiàngluòsǎn sòng xià , zhèshì háizi de xìngyùn 。 tā méiyǒu shòushāng , tā zhǎngdà le , huòdé le chéngwéi yīgè qìqiú jiàshǐyuán de fēngfù de zhīshi , dànshì tā méiyǒu qìqiú , yě wúlì mǎi qìqiú 。

tā dé shēnghuó 。 yúshì tā biànxué le shuǎ xìfǎ , tā de jìshù hěn shúliàn , tā néng ràng dùzi jiǎnghuà ; zhè jiàozuò fùyǔ shù 。 tā hěn niánqīng , hěnpiāoliàng 。 dāng tā liúqǐ xiǎohúzi , chuān shàng jiǎngjiu de yīfú de shíhou , tā hěn kěnéng bèi rén kànchéng shì bójué de háizi 。 nǚshìmen juéde tā hěnpiāoliàng 。 shì a , shènzhì yǒu yīwèi xiǎojie duì tā de měimào hé jìshù rùmí dào zhèzhǒng chéngdù , tā jìng zìyuàn suízhe tā dào le biéde chéngshì , qù le wàiguó 。 zài nàxiē dìfāng tā zìchēng shì jiàoshòu , chēnghào bùnéng zài dī le 。

tā yīxīnyīyì yào gǎo dào yīgè qìqiú , ránhòu dài zhe tā de jiāoqī dào tiānshàng qù 。 bùguò , tāmen huán méiyǒu zúgòu de qián 。

“ huì yǒu de ! ” tā shuōdao 。

“ yǒu jiù hǎo le ! ” tā shuōdao 。

“ wǒmen niánqīng ! xiànzài wǒ yǐjīng shì jiàoshòu le 。 miànbāoxiè yě shì miànbāo a ! ” tā chéngxīndì bāngzhù tā 。 tā zuòzài ménqián wéi tā de biǎoyǎn màipiào , zhè zài dōngtiān kěshì yījiàn shòudòng de chāishì 。 tā huán zài yīgè jiémù lǐ gěi tā dāng zhùshǒu 。 tā bǎ zìjǐ de qīzi zhuāngzài yīzhāng zhuōzi de chōuti lǐ , yīgè hěndà de chōuti ; tā cóng nàli pájìn hòumiàn de chōuti , yúshì qiánmiàn de chōuti lǐ biàn kànbujiàn tā le 。 zhèshì yīzhǒng zhàngyǎnfǎ 。

kěshì yǒu yītiān tā bǎ chōuti lākāi de shíhou , tā líkāi le tā , bùjiàn le 。 tā bù zài qián chōuti lǐ , yě bù zài hòu chōuti lǐ , zhěnggè wūzilǐ dū zhǎo bùdào tā 。 zàiyě tīng bùdào tā de shēngyīn 。 nà shì tā de xìfǎ 。 tā zàiyě méiyǒu huílai , tā yànfán le 。 tā yě yànjuàn le , shīqù le xìngqù , bùxiào , yě bùnéng kāiwánxiào , yúshì zài méiyǒu rén láikàn jiémù le 。 tā de shōurù hěnshǎo , chuān de yě jiànjiàn dì biànde hěnzāo 。 dào zuìhòu tā zhǐ shèngxià yīzhī dà tiàozao , nà shì qīzi liúxiàlái de , suǒyǐ tā hěn xǐhuan tā 。 jiēzhe tā gěi tā chuān shàng yīfú , jiàotā biànxìfǎ , jiàotā jǔqiāng jìnglǐ , jiàotā fàngpào , bùguò shì yīzūn xiǎopào 。

jiàoshòu wéi tiàozao jiāoào 。 tā zìjǐ yě hěn àoqì , tā xuédào le diǎn dōngxi , érqiě yǒu le rén de xuèyè 。 tā dào guò dàchéngshì , jiànguò wángzǐ gōngzhǔ , yíngdé le tāmen de gāodùzànyáng 。 bàozhǐ shàng hé zhāotiē shàng yìnguò tā 。 tā zhīdào zìjǐ hěn chūmíng , néng yǎnghuo yīgè jiàoshòu 。 shì a , yǎnghuo zhěngzhěng yījiārén 。

tā hěn jiāoào , yòu hěn yǒumíng , kěshì dāng tā hé jiàoshòu chéngchē lǚxíng de shíhou , tāmen zuò de shì sìděng zuòwèi ; chēpǎo qǐlai , sìděng zuòwèi hé tóuděng zuòwèi yīyàng kuài 。 tāmen yǒu mòqì , tāmen yǒngyuǎn bù fēnlí , yǒngyuǎn bù jiéhūn 。 tiàozao dāng méiyǒu jiéguòhūn de dānshēnhàn , jiàoshòu dāng guānfū 。 dū shì yīyàng 。

“ yīgè huòdé hěndà chénggōng de dìfāng , ” jiàoshòu shuōdao : “ bùnéng zài qù dìèrcì ! ” tā hěn shúxī rénqíngshìgù , zhè yě shì yīzhǒng yìshù 。

zuìhòu , tā yóulì guò chúqù yěrén guó yǐwài de suǒyǒu guójiā le 。 yúshì tā xiǎngdào yěrén guóqù 。 nàli de rénmen bǎ zhēnzhèng de jīdūjiàotú chīdiào , zhè yīdiǎn jiàoshòu shì zhīdào de 。 kěshì tā bìng bùshì yīgè zhēnzhèng de jīdūjiàotú , tiàozao yòu bùshì yīgè zhēnzhèng de rén 。 suǒyǐ tā rènwéi , tāmen yīnggāi qù nàli , hǎohǎo dì zhēng yībǐ qián 。

tāmen chéng qìlún , zuò fānchuán 。 tiàozao zuò biǎoyǎn , yīncǐ tāmen bùhuā fēnwén biàn wánchéng le lǚxíng , dào le yěrén guó 。

zhèlǐ de tǒngzhìzhě shì yīgè xiǎo gōngzhǔ , tā zhǐyǒu bāsuì , dànshì tā tǒngzhì zhe quánguó , tā cóng fùmǔ shǒuzhōng dédào le quánlì 。 tā hěn rènxìng , géwài měimào hé táoqì 。

tiàozao gāng biǎoyǎn wán jǔqiāng zhìjìng fàngpào , tā jiù míshàng le tā 。 tā shènzhì shuō : “ zhǐ jiàgěi tā , biéde shéi yě bù jià ! ” tā zhēnshi àide fāfēng le , qíshí méiyǒu ài yǐqián tā jiù fēngkuáng qǐlai le 。

“ kěài de xiǎoguāi bǎobèi ! ” tā de fùqīn shuōdao , “ dé shǒuxiān ràng tā biànchéng rén ! ”

“ biéguǎn wǒ de shì , lǎojiāhuo ! ” tā shuōdao 。 yīwèi xiǎo gōngzhǔ duì zìjǐ de fùqīn zhème jiǎnghuà hěn bùxiànghuà , bùguò tā shì gè xiǎo fēngzi 。

tā bǎ tiàozao fàngzài zìjǐ de xiǎo shǒushàng 。

“ xiànzài nǐ shì rén le , gēn wǒ yī qǐlai tǒngzhì bā ! bùguò nǐ dé àn wǒ dehuà zuò 。 fǒuzé wǒ biàn dǎsǐ nǐ , bǎ jiàoshòu chīdiào 。 ”

jiàoshòu zhù zài yījiàn dàtīng lǐ , qiáng shì yòng gānzhe biān de , kěyǐ zǒu guòqu shì tā , dànshì tā bù xǐhuan tiánshí 。 tā shuì de shì diàochuáng , tǎng zài shàngmiàn , yǒuxiē xiàng tǎng zài yīzhī qìqiú lǐ , nà dōngxi shì tā yīzhí xiàngwǎng de , yě shì tā niànniànbùwàng de 。

tiàozao liúzài gōngzhǔ nàbian , zuòzài tā de xiǎo shǒushàng , pá dào tā de jiāonen de bózi shàng 。 tā jiū xià yīgēn zìjǐ de tóufa , jiàoshòu déyòng tā shuānzhù tiàozao de tuǐ , zhèyàng , tā bǎ tā xì zài zìjǐ de shānhú ěrzhuì shàng 。

duì gōngzhǔ láishuō , zhèshì duōme měihǎo de shíhou , duì tiàozao yě shì zhèyàng , tā zhème xiǎngzhe 。 dànshì jiàoshòu bù mǎnyì le 。 tā shì piāobó guàn le de rén , xǐhuan cóng zhège chéngshì dào nàgè chéngshì , xǐhuan dú bàozhǐ shàng kuājiǎng tā yǒu yìlì hěn cōngming bǎ rénlèi de xíngwéi dū jiàogěi le yīzhī tiàozao de wénzhāng 。 tā rìfùyīrì dì tǎng zài diào chuángshàng , lǎnyāngyāng dì chī zhe měishí : xīnxiān de niǎodàn , xiàng de yǎnjīng , kǎo chángjǐnglù tuǐròu 。 chī rén de rén bùnéng kàorénròu wéishēng , nà zhǐshì yīdào měiwèi de cài ; “ nóngzhī de xiǎohái jiāntóu ròu , ” gōngzhǔ de mǔqīn shuō , “ shì zuì měiwèi de cài 。 ” jiàoshòu yànfán le , hěnxiǎng líkāi zhège yěrén guó 。 kěshì tā dé dàizǒu tiàozao , nà shì tā de zhēnbǎo , yòu shì làiyǐ shēnghuó de dōngxi 。 zěnme cáinéng bǎ tā nòng huílai ne , zhè kěbu nàme róngyì 。

tā jiǎojìn le nǎozhī , zuìhòu shuō : “ yǒu bànfǎ le ! ”

“ gōngzhǔ de fùwáng , qǐng cì wǒ zuòxiē shì bā ! ràng wǒ xùnliàn zhège guójiā de jūmín xué jìnglǐ bā 。 zhè zàishìjièshàng zuìdà de guójiā lǐ , jiàozuò jiàoyǎng ! ”

“ nà nǐ jiào wǒ shénme ne ! ” gōngzhǔ de fùqīn wèndào 。

“ wǒ zuì náshǒu de xìfǎ , ” jiàoshòu shuōdao , “ shì fàng dàpào 。 pàodàn kěyǐ ràng zhěnggè shìjiè dū zhèndòng , ràng tiānshàng suǒyǒu de měiwèi niǎor dū bèi kǎo xiāng le zài luòxiàlái ! zhèshì pàodàn hōng de ! ”

“ bǎ nǐ de dàpào ná chūlái ! ” gōngzhǔ de fùqīn shuōdao 。

kěshì zhège guójiā chúle tiàozao dàilái de nà zūn yǐwài , méiyǒu qítā pào 。 ér zhè zūnpào tàixiǎo le 。

“ wǒ zhù yīzuò dà de ! ” jiàoshòu shuōdao 。 “ zhǐ xūyào zhǔnbèi cáiliào jiùshì le ! wǒyào jīngxì de sīchóu zhēn hé qián shéngzi hé suǒzi guàn qìqiú yòng de shénshuǐ — — shǐ qìqiú gǔqǐlái biànqīng shēng qǐlai ; qìqiú gěi pàotáng tián pàodàn 。 ”

tā yào de dōngxi dū yǒu le 。

quánguó rén dū láikàn dàpào 。 jiàoshòu zài méiyǒu bǎ qìqiú zuòhǎo , chōngmǎn qìnéng shàngshēng zhīqián , tā méiyǒu hǎn tāmen 。

tiàozao zuòzài gōngzhǔ de shǒushàng wàng zhe 。 qìqiú de qì chōngmǎn le , gǔ le qǐlai 。 kuài kòngzhì bùzhù le , tā jiùshì nàme yě 。

“ wǒ dé ràng tā fēi shàngtiān qù , yào ràng tā lěngquè xiàlai , “ jiàoshòu shuōdao 。 yúshì tā zuòjìn le diào zài qìqiú xià de lánzi lǐ 。

“ wǒ dāndú yīrén méiyǒu bànfǎ jiàshǐ tā , wǒ dé yǒu yīwèi hěn yǒu jīngyàn de tóngbàn bāng wǒ 。 chúle tiàozao wài , zhèr méiyǒu zhèyàng de rén ! ”

“ wǒ bù yuànyì ! ” gōngzhǔ shuōdao , dànshì háishi bǎ tiàozao dìgěi le jiàoshòu , tā bǎ tā fàngzài zìjǐ de shǒushàng 。

“ bǎ shéngzi hé suǒzi jiěle ! ” tā shuōdao : “ qìqiú yào fēi le ! ” tāmen yǐwéi tā zài shuō : “ dàpào ① ! ”

yúshì qìqiú yuèfēiyuè gāo , chuānguò yúncéng , líkāi le yěrén guó 。

xiǎo gōngzhǔ , tā de fùqīn hé mǔqīn quánguó rén dū zhàn zài nàli děng zhe 。 tāmen yīzhí huán zài děngdài ne 。 rúguǒ nǐ bù xiāngxìn , qǐng dào yěrén guóqù , nàli de měige háizi dū zài tánlùnzhe tiàozao hé jiàoshòu ; xiāngxìn dàpào lěngquè xiàlai de shíhou , tāmen huì huílai de 。 dànshì tāmen méiyǒu huílai 。 tāmen xiànzài hé wǒmen yīqǐ zài zhège guójiā lǐ 。 tāmen zài tāmen de zǔguó , zuòzài huǒchē lǐ de tóuděng zuòwèi shàng , bùshì sìděng zuòwèi 。 tāmen shōurù pōfēng , yǒudà qìqiú 。 shéi yě méiyǒu wèn tāmen shì zěnmenòng dào qìqiú de , yǐjí qìqiú shìcóng nǎlǐ lái de 。 tāmen , tiàozao hé jiàoshòu , dū shì yǒu shēnfèn de , gāoguì de rén le 。

① zài dānmàiwén zhōng , qìqiú hé dàpào xiéyīn 。



flea and professor

There was a balloonist, he had the bad luck, his balloon popped, and the pilot fell out and fell to pieces. His son was parachuted two minutes before the accident, which was the child's luck. He was not hurt, he grew up and acquired a wealth of knowledge to be a balloonist, but he had no balloons and could not afford to buy them.

He has to live. So he learned juggling, and he was so skilled that he could make his belly talk; it was called ventriloquism. He is young and beautiful. When he grew his moustache and dainty clothes, he might well have been taken for the earl's boy. Ladies thought he was beautiful. Yes, there was even a lady who was so fascinated by his beauty and skills that she voluntarily followed him to other cities and foreign countries. In those places he called himself a professor, and the title could not be lowered.

All he wanted was to get a balloon and take his sweet wife to the sky. Still, they don't have enough money.

"It will!" he said.

"It would be nice!" she said.

"We are young! Now I am a professor. Bread crumbs are also bread!" She helped him sincerely. She sat at the door selling tickets for his performances, which was a freezing job in winter. She also served as his assistant on a show. He put his wife in a desk drawer, a very large drawer; from there she crept into the back drawer, so that she was out of sight in the front drawer. This is a blindfold.

But one day when he opened the drawer, she left him and disappeared. She wasn't in the front drawer, she wasn't in the back drawer, she wasn't to be found in the whole house. Her voice was never heard again. That's her trick. She never came back, she was bored. He also got bored, lost interest, couldn't laugh, couldn't make jokes, and no one came to the show anymore. His income was small, and his clothes gradually deteriorated. In the end all he had left was a big flea, which his wife had left behind, so he loved it. Then he dressed it, and taught it to juggle, and to salute with his gun, and to fire a cannon, which was but a little cannon.

The professor is proud of fleas. It is also very proud, it has learned something, and it has human blood. It has been to big cities, met princes and princesses, and won their high praise. It was printed in newspapers and on posters. It knows it's famous enough to support a professor. Yeah, feeding a whole family.

It is proud and famous, but when it travels with the professor they ride fourth class; and the car runs as fast in fourth class as in first class. They have a tacit understanding that they will never be separated and never get married. The flea is an unmarried bachelor, the professor is a widower. All the same.

"A place with great success," said the professor, "can't go there again!" He knew the world well, which is also an art.

In the end, he had traveled to every country except the Land of the Savages. So he wanted to go to the country of savages. People there eat real Christians, the professor knows that. But he was not a real Christian, and the flea was not a real man. So he thought, they should go there and make a good money.

They traveled by steamship and by sailboat. The fleas put on a show, and so they traveled for free, to the country of the savages.

The ruler here is a little princess, she is only eight years old, but she rules the country, and she gets power from her parents. She is capricious, extraordinarily beautiful and mischievous.

As soon as Flea finished the show of raising guns, saluting, and firing, she was hooked on it. She even said: "Marry only it, and no one else!" She was really crazy in love, and she was crazy before there was no love.

"Sweet little baby!" said her father, "you have to make it human first!"

"Leave my business alone, old man!" she said. It's a shame for a little princess to talk to her father like that, but she's a little crazy.

She put the flea on her little hand.

"Now you are human, come and rule with me! But you must do as I say. Or I will kill you and eat the professor."

The professor lived in a hall with walls made of sugar cane, and he could walk across and lick it, but he didn't like sweets. He slept in a hammock, lying on it, a bit like lying in a balloon, that thing he had always yearned for, and it was something he never forgot.

The flea stayed on the princess's side, and sat on her little hand, and crawled up her delicate neck. She pulled out a hair of her own, and the professor had to tie it to the flea's leg, so she tied it to her coral earrings.

What a time it was for the princess, and for the flea, she thought. But the professor was not satisfied. He is used to wandering, he likes to go from one city to another, and he likes to read articles in newspapers praising him for his perseverance, intelligence, and teaching a flea about human behavior. Day after day he lay in the hammock, lazily eating delicacies: fresh bird eggs, elephant eyes, roasted giraffe legs. Cannibals cannot live on human flesh, which is only a delicious dish; "Children's shoulder in a thick sauce," said the princess's mother, "is the most delicious dish." The professor was tired and wanted to leave the country of savages. But he had to take away the fleas, which were his treasure and his life. How to get it back, it's not that easy.He racked his brains and finally said: "There is a way!"

"Father of the princess, please give me something to do! Let me train the residents of this country to salute. This is called education in the largest country in the world!"

"Then what did you teach me!" asked the princess' father.

"My best trick," said the professor, "is blowing a cannon. A cannonball can shake the whole world and make all the delicious birds in the sky roast and fall! It's the cannonball!"

"Get out your cannon!" said the princess' father.

But there is no cannon in this country except the one brought by the fleas. And this cannon is too small.

"I made a big one!" said the professor. "Just the materials! I want fine silks, needles and money, cords and ropes, and spirits for filling balloons—to inflate them, lighten them, and lift them up; balloons to fill cannon bores."

He has everything he wants.

People all over the country came to see the cannon. The professor didn't call them until the balloon was fully inflated and could go up.

The flea sat on the princess's hand and watched. The balloon was full of air and inflated. It's almost out of control, it's just that wild.

"I have to fly it up and let it cool down," said the professor. So he got into the basket hanging under the balloon.

"I can't steer it alone, I'll have to have an experienced companion help me. There's no such thing here except fleas!"

"I don't want to!" said the princess, but handed the flea to the professor, who put it in his hand.

"Untie the rope and rope!" he said. "The balloon is going to fly!" They thought he was saying: "The cannon!"

So the balloon flew higher and higher, passed through the clouds, and left the country of savages.

The little princess, her father and mother, and the whole country stood there waiting. They are still waiting. If you don't believe it, go to Savage Country, where every kid talks about fleas and professors; believe they'll come back when the cannon cools down. But they didn't come back. They are with us in this country now. They are in their home country, sitting in first class seats in the train, not fourth class. They make good money and have big balloons. No one asked how they got the balloon or where it came from. They, the flea and the professor, are all respectable and noble people.

①In Danish, balloon and cannon are homonyms. .



pulga y profesor

Había un aeronauta, tuvo mala suerte, se le reventó el globo, y el piloto se cayó y se hizo pedazos. Su hijo se lanzó en paracaídas dos minutos antes del accidente, lo cual fue la suerte del niño. No resultó herido, creció y adquirió una gran cantidad de conocimientos para ser aeronauta, pero no tenía globos y no podía permitirse comprarlos.

Él tiene que vivir. Así que aprendió a hacer malabares, y era tan hábil que podía hacer hablar a su barriga, se llamaba ventriloquia. Es joven y hermoso. Cuando se dejó crecer el bigote y la ropa delicada, bien podría haber sido tomado por el hijo del conde. Las damas pensaban que era hermoso. Sí, incluso hubo una dama que estaba tan fascinada por su belleza y habilidades que lo siguió voluntariamente a otras ciudades y países extranjeros. En esos lugares se hacía llamar profesor, y el título no podía rebajarse.

Todo lo que quería era conseguir un globo y llevar a su dulce esposa al cielo. Aún así, no tienen suficiente dinero.

"¡Lo hará!", dijo.

"¡Sería bueno!", dijo ella.

"¡Somos jóvenes! Ahora soy profesor. ¡Las migas de pan también son pan!", lo ayudó sinceramente. Se sentó en la puerta vendiendo entradas para sus actuaciones, que era un trabajo helado en invierno. También se desempeñó como su asistente en un programa. Puso a su esposa en un cajón del escritorio, un cajón muy grande; de ​​allí se deslizó en el cajón de atrás, de modo que se perdió de vista en el cajón del frente. Esto es una venda en los ojos.

Pero un día cuando abrió el cajón, ella lo dejó y desapareció. No estaba en el cajón delantero, no estaba en el cajón trasero, no se la podía encontrar en toda la casa. Su voz nunca más se escuchó. Ese es su truco. Nunca volvió, estaba aburrida. También se aburría, perdía el interés, no podía reír, no podía hacer bromas y ya nadie venía al espectáculo. Sus ingresos eran pequeños y su ropa se deterioró gradualmente. Al final lo único que le quedó fue una gran pulga, que su mujer había dejado atrás, así que le encantó. Luego lo vistió, y le enseñó a hacer juegos malabares, y a saludar con su escopeta, y a disparar un cañón, que no era más que un pequeño cañón.

El profesor está orgulloso de las pulgas. También es muy orgulloso, ha aprendido algo y tiene sangre humana. Ha estado en grandes ciudades, conoció a príncipes y princesas y ganó grandes elogios. Se imprimió en periódicos y carteles. Sabe que es lo suficientemente famoso como para apoyar a un profesor. Sí, alimentar a toda una familia.

Es orgulloso y famoso, pero cuando viaja con el profesor van en cuarta clase, y el coche corre tan rápido en cuarta como en primera. Tienen un entendimiento tácito de que nunca se separarán y nunca se casarán. La pulga es un soltero soltero, el profesor es viudo. Todos iguales.

“Un lugar con mucho éxito”, dijo el profesor, “¡no se puede volver a ir!” Conocía bien el mundo, que también es un arte.

Al final, había viajado a todos los países excepto a la Tierra de los Salvajes. Así que quería ir al país de los salvajes. La gente allí come cristianos de verdad, eso lo sabe el profesor. Pero él no era un verdadero cristiano, y la pulga no era un verdadero hombre. Así que pensó, deberían ir allí y hacer un buen dinero.

Viajaron en barco de vapor y en velero. Las pulgas montaron un espectáculo, y así viajaron gratis, al país de los salvajes.

La gobernante aquí es una princesita, solo tiene ocho años, pero gobierna el país y obtiene el poder de sus padres. Es caprichosa, extraordinariamente bella y traviesa.

Tan pronto como Flea terminó el espectáculo de levantar armas, saludar y disparar, se enganchó. Incluso dijo: "¡Cásate solo con eso, y con nadie más!" Estaba realmente loca de amor, y estaba loca antes de que no hubiera amor.

"¡Pequeño y dulce bebé!", dijo su padre, "¡primero tienes que hacerlo humano!".

"¡Deja mi negocio en paz, viejo!", dijo ella. Es una pena que una princesita le hable así a su padre, pero está un poco loca.

Puso la pulga en su manita.

"¡Ahora eres humano, ven y gobierna conmigo! Pero debes hacer lo que digo. O te mataré y me comeré al profesor".

El profesor vivía en un salón con paredes de caña de azúcar, y podía caminar y lamerlo, pero no le gustaban los dulces. Dormía en una hamaca, acostado en ella, un poco como acostado en un globo, eso que siempre había anhelado, y que nunca olvidaría.

La pulga se quedó del lado de la princesa, se posó en su manita y trepó por su delicado cuello. Ella se arrancó un pelo y el profesor tuvo que atarlo a la pata de la pulga, así que se lo ató a sus aretes de coral.

Qué tiempos para la princesa y para la pulga, pensó. Pero el profesor no quedó satisfecho. Está acostumbrado a deambular, le gusta ir de una ciudad a otra, y le gusta leer artículos en los periódicos alabando su perseverancia, inteligencia y enseñando a una pulga sobre el comportamiento humano. Día tras día yacía en la hamaca, comiendo manjares perezosamente: huevos frescos de ave, ojos de elefante, patas de jirafa asadas. Los caníbales no pueden vivir de la carne humana, que es sólo un manjar delicioso; “La paletilla de niños en una salsa espesa”, dijo la madre de la princesa, “es el manjar más delicioso.” El profesor estaba cansado y quería irse del país de los salvajes. Pero tuvo que quitarle las pulgas, que eran su tesoro y su vida. Cómo recuperarlo, no es tan fácil.Se devanó los sesos y finalmente dijo: "¡Hay una manera!"

"¡Padre de la princesa, por favor dame algo que hacer! Déjame entrenar a los residentes de este país para saludar. ¡Esto se llama educación en el país más grande del mundo!"

"¡Entonces qué me enseñaste!" preguntó el padre de la princesa.

"Mi mejor truco", dijo el profesor, "es soplar un cañón. ¡Una bala de cañón puede sacudir el mundo entero y hacer que todas las deliciosas aves del cielo se asen y caigan! ¡Es la bala de cañón!"

"¡Saca tu cañón!" dijo el padre de la princesa.

Pero no hay más cañón en este país que el que traen las pulgas. Y este cañón es demasiado pequeño.

"¡Hice uno grande!", dijo el profesor. ¡Solo los materiales! Quiero sedas finas, agujas y dinero, cuerdas y cuerdas, y alcohol para inflar globos, para inflarlos, aligerarlos y levantarlos; globos para llenar cañones.

Tiene todo lo que quiere.

Gente de todo el país vino a ver el cañón. El profesor no los llamó hasta que el globo estuvo completamente inflado y pudo subir.

La pulga se sentó en la mano de la princesa y observó. El globo estaba lleno de aire e inflado. Está casi fuera de control, es así de salvaje.

"Tengo que volarlo y dejar que se enfríe", dijo el profesor. Así que se metió en la canasta que colgaba debajo del globo.

"No puedo manejarlo solo, tendré que tener un compañero experimentado que me ayude. ¡Aquí no hay tal cosa excepto pulgas!"

"¡No quiero!", dijo la princesa, pero le entregó la pulga al profesor, quien se la puso en la mano.

"¡Desata la cuerda y la cuerda!", dijo. "¡El globo va a volar!" Creyeron que decía: "¡El cañón!"

Así que el globo voló más y más alto, atravesó las nubes y abandonó el país de los salvajes.

La princesita, su padre y su madre, y todo el país estaban allí esperando. Todavía están esperando. Si no lo crees, vete al País Salvaje, donde todos los niños hablan de pulgas y profesores, cree que volverán cuando el cañón se enfríe. Pero no volvieron. Están con nosotros en este país ahora. Están en su país de origen, sentados en asientos de primera clase en el tren, no en cuarta clase. Ganan buen dinero y tienen grandes globos. Nadie preguntó cómo consiguieron el globo ni de dónde procedía. Ellos, la pulga y el profesor, son todos gente respetable y noble.

①En danés, globo y cañón son homónimos. .



puce et professeur

Il y avait un aérostier, il a eu de la malchance, son ballon a éclaté, et le pilote est tombé et s'est effondré. Son fils a été parachuté deux minutes avant l'accident, ce qui a été la chance de l'enfant. Il n'a pas été blessé, il a grandi et acquis une mine de connaissances pour être aérostier, mais il n'avait pas de ballons et n'avait pas les moyens de les acheter.

Il doit vivre. Alors il a appris à jongler, et il était si doué qu'il pouvait faire parler son ventre ; cela s'appelait la ventriloquie. Il est jeune et beau. Quand il a laissé pousser sa moustache et ses vêtements délicats, il aurait bien pu être pris pour le garçon du comte. Les dames pensaient qu'il était beau. Oui, il y avait même une dame qui était tellement fascinée par sa beauté et ses compétences qu'elle l'a volontairement suivi dans d'autres villes et pays étrangers. Dans ces endroits, il s'appelait professeur et le titre ne pouvait être abaissé.

Tout ce qu'il voulait, c'était prendre un ballon et emmener sa douce épouse dans le ciel. Pourtant, ils n'ont pas assez d'argent.

« Ça ira ! » dit-il.

« Ce serait bien ! » dit-elle.

" Nous sommes jeunes ! Maintenant je suis professeur. La chapelure c'est aussi du pain ! " Elle l'aida sincèrement. Elle était assise à la porte pour vendre des billets pour ses performances, ce qui était un travail glacial en hiver. Elle a également été son assistante dans une émission. Il a mis sa femme dans un tiroir de bureau, un très grand tiroir; de là, elle s'est glissée dans le tiroir du fond, de sorte qu'elle était hors de vue dans le tiroir de devant. Ceci est un bandeau.

Mais un jour où il ouvrit le tiroir, elle le quitta et disparut. Elle n'était pas dans le tiroir de devant, elle n'était pas dans le tiroir du fond, on ne la trouvait pas dans toute la maison. Sa voix n'a plus jamais été entendue. C'est son truc. Elle n'est jamais revenue, elle s'ennuyait. Il s'ennuyait aussi, perdait tout intérêt, ne pouvait plus rire, ne pouvait plus faire de blagues et plus personne ne venait au spectacle. Ses revenus étaient faibles et ses vêtements se sont progressivement détériorés. À la fin, tout ce qui lui restait était une grosse puce, que sa femme avait laissée derrière lui, alors il l'aimait. Puis il l'habilla et lui apprit à jongler, à saluer avec son fusil et à tirer avec un canon, qui n'était qu'un petit canon.

Le professeur est fier des puces. Il est aussi très fier, il a appris quelque chose et il a du sang humain. Il a été dans de grandes villes, a rencontré des princes et des princesses et a gagné leurs éloges. Il a été imprimé dans les journaux et sur des affiches. Il sait qu'il est assez célèbre pour soutenir un professeur. Ouais, nourrir toute une famille.

Elle est fière et célèbre, mais quand elle voyage avec le professeur, ils roulent en quatrième classe ; et la voiture roule aussi vite en quatrième qu'en première classe. Ils ont une entente tacite qu'ils ne seront jamais séparés et ne se marieront jamais. La puce est célibataire, le professeur est veuf. Tous les mêmes.

« Un endroit qui a beaucoup de succès, dit le professeur, on ne peut plus y retourner ! » Il connaissait bien le monde, qui est aussi un art.

En fin de compte, il avait voyagé dans tous les pays sauf le Pays des Sauvages. Alors il voulait aller au pays des sauvages. Les gens là-bas mangent de vrais chrétiens, le professeur le sait. Mais il n'était pas un vrai chrétien, et la puce n'était pas un vrai homme. Alors il a pensé qu'ils devraient y aller et gagner beaucoup d'argent.

Ils voyageaient en bateau à vapeur et en voilier. Les puces ont fait le show et ont ainsi voyagé gratuitement au pays des sauvages.

La dirigeante ici est une petite princesse, elle n'a que huit ans, mais elle dirige le pays et elle tient le pouvoir de ses parents. Elle est capricieuse, extraordinairement belle et espiègle.

Dès que Flea a terminé le spectacle de lever des fusils, de saluer et de tirer, elle en est devenue accro. Elle a même dit : " N'épousez qu'elle, et personne d'autre ! " Elle était vraiment folle d'amour, et elle était folle avant qu'il n'y ait pas d'amour.

« Doux petit bébé ! » dit son père, « tu dois d'abord le rendre humain !

« Laisse mes affaires tranquilles, vieil homme ! » dit-elle. C'est dommage pour une petite princesse de parler ainsi à son père, mais elle est un peu folle.

Elle a mis la puce sur sa petite main.

"Maintenant tu es humain, viens régner avec moi ! Mais tu dois faire ce que je dis. Ou je te tue et je mange le professeur."

Le professeur vivait dans une salle avec des murs en canne à sucre, et il pouvait traverser et lécher, mais il n'aimait pas les sucreries. Il dormait dans un hamac, allongé dessus, un peu comme allongé dans un ballon, cette chose à laquelle il avait toujours aspiré, et c'était quelque chose qu'il n'oubliait jamais.

La puce est restée du côté de la princesse, s'est assise sur sa petite main et a rampé le long de son cou délicat. Elle s'est arraché un cheveu et le professeur a dû l'attacher à la patte de la puce, alors elle l'a attaché à ses boucles d'oreilles en corail.

Quelle heure c'était pour la princesse, et pour la puce, pensa-t-elle. Mais le professeur n'était pas satisfait. Il a l'habitude d'errer, il aime aller d'une ville à l'autre et il aime lire des articles dans les journaux le louant pour sa persévérance, son intelligence et enseignant une puce sur le comportement humain. Jour après jour, il était allongé dans le hamac, mangeant paresseusement des délices : œufs d'oiseau frais, yeux d'éléphant, pattes de girafe rôties. Les cannibales ne peuvent pas vivre de chair humaine, qui n'est qu'un plat délicieux ; « L'épaule d'enfant dans une sauce épaisse, disait la mère de la princesse, est le plat le plus délicieux. » Le professeur était fatigué et voulait quitter le pays des sauvages. Mais il a dû enlever les puces, qui étaient son trésor et sa vie. Comment le récupérer, ce n'est pas si facile.Il s'est creusé la cervelle et a finalement dit : "Il y a un moyen !"

"Père de la princesse, s'il vous plaît, donnez-moi quelque chose à faire ! Laissez-moi entraîner les habitants de ce pays à saluer. C'est ce qu'on appelle l'éducation dans le plus grand pays du monde !"

« Alors qu'est-ce que tu m'as appris ! » demanda le père de la princesse.

« Mon meilleur truc, dit le professeur, c'est de faire sauter un canon. Un boulet de canon peut secouer le monde entier et faire griller et tomber tous les délicieux oiseaux du ciel ! C'est le boulet de canon !

« Sortez votre canon ! » dit le père de la princesse.

Mais il n'y a de canon dans ce pays que celui apporté par les puces. Et ce canon est trop petit.

"J'en ai fait un gros !" dit le professeur. "Juste les matériaux! Je veux des soies fines, des aiguilles et de l'argent, des cordes et des cordes, et de l'alcool pour remplir les ballons - pour les gonfler, les alléger et les soulever; des ballons pour remplir les canons."

Il a tout ce qu'il veut.

Des gens de tout le pays sont venus voir le canon. Le professeur ne les a pas appelés jusqu'à ce que le ballon soit complètement gonflé et puisse monter.

La puce s'assit sur la main de la princesse et regarda. Le ballon était plein d'air et gonflé. C'est presque hors de contrôle, c'est tellement sauvage.

"Je dois le faire voler et le laisser refroidir", a déclaré le professeur. Alors il monta dans le panier suspendu sous le ballon.

"Je ne peux pas le diriger seul, il faudra que je me fasse aider par un compagnon expérimenté. Il n'y a rien de tel ici à part les puces !"

« Je ne veux pas ! » dit la princesse, mais elle tendit la puce au professeur, qui la lui mit dans la main.

"Déliez la corde et la corde!" dit-il. "Le ballon va voler!" Ils pensaient qu'il disait: "Le canon!"

Alors le ballon vola de plus en plus haut, traversa les nuages ​​et quitta le pays des sauvages.

La petite princesse, son père et sa mère, et tout le pays attendaient là. Ils attendent toujours. Si vous ne le croyez pas, allez à Savage Country, où chaque enfant parle de puces et de professeurs ; croyez qu'ils reviendront quand le canon se refroidira. Mais ils ne sont pas revenus. Ils sont avec nous dans ce pays maintenant. Ils sont dans leur pays d'origine, assis dans des sièges de première classe dans le train, pas de quatrième classe. Ils gagnent beaucoup d'argent et ont de gros ballons. Personne n'a demandé comment ils avaient obtenu le ballon ni d'où il venait. Eux, la puce et le professeur, sont tous des gens respectables et nobles.

①En danois, ballon et canon sont des homonymes. .



ノミと教授

気球乗りがいて、不運に見舞われ、気球が破裂し、パイロットが転落してバラバラになりました。彼の息子は事故の 2 分前にパラシュートで降下しましたが、これは子供の幸運でした。彼は無傷で育ち、気球乗りになるための豊富な知識を身につけましたが、気球を持っておらず、購入する余裕もありませんでした。

彼は生きなければなりません。そこで彼はジャグリングを学び、腹話術と呼ばれる腹話術ができるほど熟練しました。彼は若くて美しいです。彼が口ひげを生やして可憐な服を着ていたとき、彼は伯爵の少年と見なされたかもしれません.女性は彼が美しいと思った。そう、彼の美貌と腕前に魅せられて、自発的に他の都市や異国へと赴く淑女までいた。それらの場所では、彼は自分自身を教授と呼んでおり、肩書きを下げることはできませんでした。

彼が望んでいたのは、気球を手に入れて、甘い妻を空に連れて行くことだけでした.それでも、彼らは十分なお金を持っていません。

「そうなります!」と彼は言った。

「いいでしょう!」と彼女は言いました。

「私たちは若いです!今、私は教授です。パン粉もパンです!」彼女は心から彼を助けました。彼女はドアの前に座って彼の公演のチケットを売っていましたが、冬は凍えるような仕事でした。彼女はまた、ショーで彼のアシスタントを務めました。彼は妻を机の引き出し、非常に大きな引き出しに入れ、そこから奥の引き出しに忍び込み、前の引き出しでは見えなくなった。これは目隠しです。

しかしある日、彼が引き出しを開けたとき、彼女は彼を残して姿を消しました。彼女は前の引き出しにも、後ろの引き出しにもいませんでした。彼女の声は二度と聞こえませんでした。それが彼女のトリックです。彼女は二度と戻ってこなかった、彼女は退屈していた。彼はまた、退屈し、興味を失い、笑うことができず、冗談を言うことができなくなり、誰もショーに来なくなりました.彼の収入は少なく、彼の服は徐々に劣化しました。結局、彼が残したのは、彼の妻が置き去りにした大きなノミだけだったので、彼はそれが大好きでした。それから彼はそれに服を着せ、ジャグリングを教え、銃で敬礼し、大砲を発射するように教えましたが、それは小さな大砲に過ぎませんでした。

教授はノミが自慢です。それはまた非常に誇り高く、何かを学び、人間の血を持っています。大都市に行ったり、王子様やお姫様に会ったり、高い評価を得たりしました。新聞やポスターに掲載されました。教授を支持するほど有名であることを知っています。ええ、家族全員を養っています。

誇り高く有名ですが、教授と一緒に旅行するときは 4 等車に乗り、車は 4 等車でも 1 等車と同じ速さで走ります。彼らは、別居も結婚もしないという暗黙の了解を持っています。ノミは未婚の独身者で、教授は男やもめです。すべて同じです。

「大成功を収めた場所」と教授は言いました。

結局、彼は野蛮人の国を除くすべての国を旅しました。だから彼は野蛮人の国に行きたかった。そこの人々は本物のキリスト教徒を食べます、教授はそれを知っています。しかし、彼は本物のキリスト教徒ではなく、ノミも本物の人間ではありませんでした。そこで彼は、そこに行って大金を稼ごうと考えました。

彼らは蒸気船と帆船で移動しました。ノミはショーをしたので、彼らは野蛮人の国に無料で旅行しました。

ここの支配者は小さなお姫様です。彼女はまだ 8 歳ですが、国を支配し、両親から力を得ています。彼女は気まぐれで、非常に美しく、いたずら好きです。

フリーが銃を上げ、敬礼し、発砲するショーを終えるとすぐに、彼女はそれに夢中になりました.彼女は言った:「それだけと結婚し、他の誰とも結婚しないでください!」 彼女は恋に夢中で、愛がなくなる前は夢中でした。

「かわいい赤ちゃん!」と父親は言いました。「まず人間にしないと!」

「おじいちゃん、私のことは放っておいて!」と彼女は言った。小さなお姫様が父親にそんな風に話すのは残念ですが、彼女は少し頭がおかしくなっています。

彼女はノミを小さな手に置きました。

「さあ、あなたは人間です。私と一緒に支配しに来てください! しかし、あなたは私の言う通りにしなければなりません。さもないと、あなたを殺して教授を食べてしまいます.」

教授はサトウキビでできた壁のあるホールに住んでいて、歩き回ってなめることはできましたが、甘いものは好きではありませんでした。彼はハンモックで寝て、気球に横たわるように、いつも憧れていたものでした。それは彼が決して忘れなかったものです。

ノミは王女の側にとどまり、王女の小さな手の上に座り、繊細な首に這い上がりました。彼女は自分の髪の毛を抜いたので、教授はそれをノミの足に結び付けなければならなかったので、サンゴのイヤリングに結びました。

お姫様にとっても、ノミにとっても、なんて時なんだろう、と彼女は思った。しかし、教授は満足していませんでした。彼は放浪に慣れており、ある都市から別の都市に行くのが好きで、新聞の記事を読んで、彼の忍耐力、知性、人間の行動についてのノミの教育を称賛しています。彼は毎日ハンモックに横たわり、新鮮な鳥の卵、ゾウの目、ローストしたキリンの脚などの珍味を怠惰に食べていました。人食い人種は人間の肉で生きることはできず、それはただのおいしい料理です.「子供の肩を濃厚なソースに漬けたものです」と王女の母親は言いました.しかし、ノミは彼の宝物であり、命でした。元に戻す方法は、そう簡単ではありません。彼は頭を悩ませ、ついに「方法はある!」と言いました。

「お姫様のお父様、何とかしてください! この国の住人に敬礼の訓練をさせてください。これが世界最大の国での教育です!」

「じゃあ何を教えたんだ!」と姫の父が尋ねた。

「私の最高のトリックは」と教授は言いました。

「大砲を出せ!」と王女の父親が言いました。

しかし、この国にはノミが持ってきた大砲以外に大砲はありません。そして、この大砲は小さすぎます。

「私は大きなものを作りました!」と教授は言いました。 「ただの材料だ!私は上質な絹、針とお金、ひもとロープ、そして気球を膨らませたり、軽くしたり、持ち上げたりするための精霊が欲しい。気球は大砲の穴を埋めるために。」

彼は欲しいものをすべて持っています。

大砲を見に全国から人が集まった。教授は、気球が完全に膨らんで上昇できるようになるまで、彼らを呼びませんでした。

ノミは王女の手に座って見ていました。風船は空気でいっぱいになり、膨らみました。それはほとんど制御不能です、それはただのワイルドです。

「私はそれを飛ばして冷まさなければなりません」と教授は言いました。それで彼は気球の下にぶら下がっているバスケットに入りました。

「一人では操縦できない。経験豊富な仲間に助けてもらうしかない。ここにはノミしかいないぞ!」

「私はしたくない!」と王女は言いましたが、教授にノミを渡しました。

「ロープとロープをほどいて!」彼は言った.「気球が飛ぶぞ!」彼らは彼が「大砲だ!」と言っていると思った.

気球は高く高く飛び、雲を抜けて野蛮人の国を去った。

小さなお姫様とお父さんとお母さん、そして国全体がそこに立って待っていました。彼らはまだ待っています。信じられないなら、サベージ カントリーに行ってみてください。ここでは、すべての子供がノミや教授について話しているところです。大砲が冷めたら戻ってくると信じてください。しかし、彼らは戻ってこなかった。彼らは今、この国で私たちと一緒にいます。彼らは母国にいて、電車の中で 4 等ではなく 1 等の座席に座っています。彼らは大金を稼ぎ、大きな風船を持っています。どうやって風船を手に入れたのか、どこから来たのか、誰も尋ねませんでした。彼ら、ノミと教授は、すべて立派で高貴な人々です。

①デンマーク語では、気球と大砲は同音異義語です。 .



Floh und Professor

Da war ein Ballonfahrer, er hatte Pech, sein Ballon platzte, und der Pilot fiel heraus und zerbrach. Sein Sohn wurde zwei Minuten vor dem Unfall mit dem Fallschirm abgesprungen, was das Glück des Kindes war. Er wurde nicht verletzt, er wuchs heran und erwarb sich ein reichhaltiges Wissen, um ein Ballonfahrer zu werden, aber er hatte keine Ballons und konnte es sich nicht leisten, sie zu kaufen.

Er muss leben. Also lernte er Jonglieren, und er war so geschickt, dass er seinen Bauch zum Reden bringen konnte, das nannte man Bauchreden. Er ist jung und schön. Als ihm sein Schnurrbart und seine zierlichen Kleider gewachsen waren, hätte man ihn gut für den Jungen des Grafen halten können. Die Damen fanden ihn schön. Ja, es gab sogar eine Dame, die von seiner Schönheit und seinem Können so fasziniert war, dass sie ihm freiwillig in andere Städte und fremde Länder folgte. Dort nannte er sich Professor, und der Titel konnte nicht gesenkt werden.

Alles, was er wollte, war, einen Ballon zu bekommen und seine süße Frau in den Himmel zu bringen. Trotzdem haben sie nicht genug Geld.

„Das wird es!“ sagte er.

„Es wäre schön!“, sagte sie.

"Wir sind jung! Jetzt bin ich Professor. Semmelbrösel sind auch Brot!" Sie half ihm aufrichtig. Sie saß an der Tür und verkaufte Karten für seine Auftritte, was im Winter eine eiskalte Arbeit war. Sie diente auch als seine Assistentin in einer Show. Er steckte seine Frau in eine Schreibtischschublade, eine sehr große Schublade, von dort kroch sie in die hintere Schublade, so dass sie in der vorderen Schublade nicht zu sehen war. Das ist eine Augenbinde.

Aber eines Tages, als er die Schublade öffnete, verließ sie ihn und verschwand. Sie war nicht in der vorderen Schublade, sie war nicht in der hinteren Schublade, sie war nicht im ganzen Haus zu finden. Ihre Stimme wurde nie wieder gehört. Das ist ihr Trick. Sie kam nie zurück, sie langweilte sich. Er langweilte sich auch, verlor das Interesse, konnte nicht lachen, keine Witze machen, und niemand kam mehr zur Show. Sein Einkommen war gering und seine Kleidung verschlechterte sich allmählich. Am Ende blieb ihm nur noch ein großer Floh, den seine Frau zurückgelassen hatte, also liebte er ihn. Dann zog er es an und lehrte es zu jonglieren und mit seinem Gewehr zu grüßen und eine Kanone abzufeuern, die nur eine kleine Kanone war.

Der Professor ist stolz auf Flöhe. Es ist auch sehr stolz, es hat etwas gelernt und es hat Menschenblut. Es war in großen Städten, traf Prinzen und Prinzessinnen und gewann ihr hohes Lob. Es wurde in Zeitungen und auf Plakaten abgedruckt. Es weiß, dass es berühmt genug ist, um einen Professor zu unterstützen. Ja, eine ganze Familie ernähren.

Es ist stolz und berühmt, aber wenn es mit dem Professor fährt, fahren sie vierte Klasse, und das Auto fährt in der vierten Klasse so schnell wie in der ersten Klasse. Sie haben ein stillschweigendes Verständnis, dass sie niemals getrennt werden und niemals heiraten werden. Der Floh ist unverheirateter Junggeselle, der Professor ist Witwer. Alles das selbe.

„Ein Ort mit großem Erfolg“, sagte der Professor, „da kann man nicht mehr hin!“ Er kannte die Welt gut, was auch eine Kunst ist.

Am Ende hatte er jedes Land außer dem Land der Wilden bereist. Also wollte er ins Land der Wilden. Die Leute dort essen echte Christen, das weiß der Professor. Aber er war kein richtiger Christ, und der Floh war kein richtiger Mann. Also dachte er, sie sollten dorthin gehen und gutes Geld verdienen.

Sie reisten mit Dampfschiffen und Segelbooten. Die Flöhe veranstalteten eine Show, und so reisten sie umsonst in das Land der Wilden.

Die Herrscherin hier ist eine kleine Prinzessin, sie ist erst acht Jahre alt, aber sie regiert das Land, und sie bekommt Macht von ihren Eltern. Sie ist launisch, außergewöhnlich schön und schelmisch.

Sobald Flea die Show beendet hatte, Waffen zu erheben, zu salutieren und zu schießen, war sie süchtig danach. Sie sagte sogar: „Heirate nur sie und sonst niemanden!“ Sie war wirklich verrückt nach Liebe, und sie war verrückt, bevor es keine Liebe gab.

„Süßes kleines Baby!“ sagte ihr Vater, „du musst es erst menschlich machen!“

»Lass mein Geschäft in Ruhe, alter Mann!«, sagte sie. Es ist eine Schande für eine kleine Prinzessin, so mit ihrem Vater zu reden, aber sie ist ein bisschen verrückt.

Sie legte den Floh auf ihre kleine Hand.

„Jetzt bist du ein Mensch, komm und regiere mit mir! Aber du musst tun, was ich sage. Oder ich werde dich töten und den Professor essen.“

Der Professor lebte in einer Halle mit Wänden aus Zuckerrohr, und er konnte hinübergehen und daran lecken, aber er mochte keine Süßigkeiten. Er schlief in einer Hängematte, darauf liegend, ein bisschen wie in einem Ballon liegend, das Ding, nach dem er sich immer gesehnt hatte, und es war etwas, das er nie vergessen hatte.

Der Floh blieb an der Seite der Prinzessin und setzte sich auf ihre kleine Hand und kroch ihren zarten Hals hinauf. Sie riss selbst ein Haar aus, und der Professor musste es an das Bein des Flohs binden, also band sie es an ihre Korallenohrringe.

Was für eine Zeit für die Prinzessin und für den Floh, dachte sie. Aber der Professor war nicht zufrieden. Er ist es gewohnt, umherzuwandern, zieht gerne von einer Stadt zur anderen und liest gerne Artikel in Zeitungen, die ihn für seine Ausdauer und Intelligenz loben und einen Floh über menschliches Verhalten unterrichten. Tag für Tag lag er in der Hängematte und aß träge Köstlichkeiten: frische Vogeleier, Elefantenaugen, gebratene Giraffenbeine. Kannibalen können sich nicht von Menschenfleisch ernähren, das nur ein köstliches Gericht ist; „Kinderschulter in dicker Soße“, sagte die Mutter der Prinzessin, „ist das köstlichste Gericht.“ Der Professor war müde und wollte das Land der Wilden verlassen. Aber er musste die Flöhe wegnehmen, die sein Schatz und sein Leben waren. Wie man es zurückbekommt, ist nicht so einfach.Er zerbrach sich den Kopf und sagte schließlich: "Es gibt einen Weg!"

„Vater der Prinzessin, bitte gib mir etwas zu tun! Lass mich die Bewohner dieses Landes im Salutieren ausbilden. Das nennt man Bildung im größten Land der Welt!“

„Was hast du mir dann beigebracht!“ fragte der Vater der Prinzessin.

„Mein bester Trick“, sagte der Professor, „ist, eine Kanone zu blasen. Eine Kanonenkugel kann die ganze Welt erschüttern und all die köstlichen Vögel im Himmel braten und fallen lassen! Es ist die Kanonenkugel!“

„Hol deine Kanone!“ sagte der Vater der Prinzessin.

Aber es gibt keine Kanone in diesem Land außer der, die die Flöhe mitgebracht haben. Und diese Kanone ist zu klein.

„Ich habe einen großen gemacht!“ sagte der Professor. "Nur die Materialien! Ich möchte feine Seide, Nadeln und Geld, Schnüre und Seile und Spiritus zum Füllen von Ballons - um sie aufzublasen, leichter zu machen und hochzuheben; Ballons, um Kanonenbohrungen zu füllen."

Er hat alles, was er will.

Menschen aus dem ganzen Land kamen, um die Kanone zu sehen. Der Professor rief sie erst an, als der Ballon vollständig aufgeblasen war und aufsteigen konnte.

Der Floh saß auf der Hand der Prinzessin und sah zu. Der Ballon war voller Luft und aufgeblasen. Es ist fast außer Kontrolle, es ist einfach so wild.

"Ich muss es hochfliegen und abkühlen lassen", sagte der Professor. Also stieg er in den Korb, der unter dem Ballon hing.

"Ich kann es nicht alleine steuern, ich muss mir einen erfahrenen Begleiter helfen lassen. Hier gibt es nichts außer Flöhe!"

„Ich will nicht!“ sagte die Prinzessin, reichte aber den Floh dem Professor, der ihn ihm in die Hand drückte.

„Binde das Seil los!“ sagte er, „der Ballon wird fliegen!“ Sie dachten, er sagte: „Die Kanone!“

So flog der Ballon höher und höher, flog durch die Wolken und verließ das Land der Wilden.

Die kleine Prinzessin, ihr Vater und ihre Mutter und das ganze Land standen da und warteten. Sie warten immer noch. Wenn Sie es nicht glauben, gehen Sie ins Savage Country, wo jedes Kind über Flöhe und Professoren spricht; glauben Sie, dass sie zurückkommen, wenn die Kanone abkühlt. Aber sie kamen nicht zurück. Sie sind jetzt bei uns in diesem Land. Sie sind in ihrem Heimatland und sitzen im Zug in der ersten Klasse, nicht in der vierten Klasse. Sie verdienen gutes Geld und haben große Ballons. Niemand fragte, wie sie den Ballon bekommen hatten oder woher er kam. Sie, der Floh und der Professor, sind alle respektable und edle Menschen.

① Im Dänischen sind Ballon und Kanone Homonyme. .



【back to index,回目录】